Hm...

Det är en sak många inte vet...
Det handlar mest om hur jag ser på saken men iaf..

Jag avundas alla med en nära, kärleksfull och framförallt NORMAL familj. För jag kan säga att min familj verkligen inte är normal. Det är MYCKET problem. Problem som liksom ligger under ytan. Problem som aldrig kommer att försvinna. Det kanske kommer fram då och då men sen så lägger det sig igen, fast det är kvar.
Jag orkar inte. Vet inte hur många gånger jag drömt mig bort om en familj där man kan umgås normalt och ha det trevligt och skratta o skoja om saker och ting.
Men en sak måste jag säga, min uppväxt var ganska bra. Den kan jag inte klaga på. Det var bra tills en dag då jag insåg sanningen. Jag kom på den, jag "bustade" den...
Detta gör mig så jävla arg, varför jag? Varför kan jag inte bara få ha det som alla andra? Andra som inte ens uppskattar det de har? Fast ska inte sitta här och tycka synd om mig själv för jag har bestämt en sak för längesen, det är att den familj som jag bara sååå vill ha som jag inte har, den ska jag ge till mina egna barn.
Det jag snackar om är inte skit, det är inte hela världen men det är någonting som gör mig ledsen och det är inte något problem som tjafs eller bråk med föräldrar. Det är bara någonting ingen kan ändra på för gjort är gjort och går inte att förändra....

äsch, skit i allt och låtsas som att du aldrig läst detta...elr ngt..